Bara när vi står enade kan vi vinna
För några veckor sedan skrev jag mitt livs mest personliga text i DN kultur, inspirerad av New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdanis
tal om islamofobi.
I texten berättar jag om hur min pappa för fyra år sedan, strax efter att jag utsågs till Socialdemokraternas toppnamn i Solna och kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande, sa till mig:
”Sara, du kan ta bort Salam från ditt efternamn.”
Han tyckte att jag kunde ta min makes namn, Wågman, i stället. Jag vet att han sa det för att skydda mig från omvärldens fördomar, men omtanken kunde inte dölja vare sig oron eller sorgen i hans röst.
Min pappa kom till Sverige för snart ett halvt sekel sedan. Han har bott i Sverige dubbelt så länge som i sitt födelseland.
Att pappa, som för 34 år sedan glatt döpte min lillebror till Suleman, ber mig att ta bort hans namn ur mitt, är en smärtsam påminnelse om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna. Och ett kvitto på hur Sverigedemokraterna lyckats sprida rädsla för framtiden.
Efter publiceringen har jag fått många fina reaktioner av er. Dessa vill jag tacka för. De har betytt oerhört mycket för mig personligen.
Dagarna efter publiceringen har många också delat med sig av liknande erfarenheter. En klassförälder berättade hur hon ställts inför samma fråga av sin mamma gällande sitt finska efternamn. Under en flygbladsutdelning träffade jag en kvinna som berättade att hon bytt namn för att bli tagen på allvar inom vården.
Hon sa att hon ångrade sig för hon ”visste att det inte var rätt”. Trots att hon var offret för diskrimineringen, bar hon på en skam för sitt agerande. Det ska ingen behöva göra. En kommunchef, som också bytt namn, frågade mig försiktigt hur jag orkat stå upp för pappas namn.
Jag svarade som det är: ”Jag har alltid varit omgiven av sanna antirasister som peppat mig att fortsätta vara den jag är. Det kryllar av sådana i Socialdemokraterna.”
Sanningen är att det är enklare att kämpa mot orättvisor om man har sällskap, oavsett om sällskapet har drabbats av förtryck eller inte.
Stödet från alla antirasister som tillhör normen ger oss som drabbas av t.ex. islamofobi hopp om en bättre framtid och styrka att stå på oss och ta kampen. Att vara medkämpe är ingen liten insats.
Ibland får jag frågan om varför man ska vara med i vårt förbund om man inte är troende. Mitt svar är: Man måste inte vara troende för att vilja bekämpa religionsfobi. Precis som man inte behöver vara arbetslös för att kämpa för en anständig A-kassa, eller själv vara HBTQI+ för att gå i Pridetåget.
Vi förenas i vår övertygelse om hur samhället borde se ut i framtiden och vår vilja att kämpa för att nå dit. Allas insats behövs.
Historien lär oss att orättvisor bäst övervinns när motståndet lyckas organisera sig brett. När de förtryckta och de allierade står tillsammans. Styrkan i vårt förbund bygger på våra två ben: ”tro” och ”solidaritet”. Båda är lika viktiga.
Om bara fyra veckor börjar valåret. Då står vi redo att arbeta för en socialdemokratisk valseger. Till dess vill jag önska er en god jul och ett gott nytt år!
Sara Kukka-Salam
Förbundsordförande
Socialdemokrater för Tro och solidaritet
